MySideOfTheStory

Behöver jag kommentera att han inte kallas älskling längre...??

Jag: - Hinner jag tvätta håret innan då?
Han: - Nej det gör du inte
Jag: - Men då hinner jag alltså inte duscha alls efter träningen?!
Han: - Nej men det ska inte jag heller göra, vi gör det sen när vi kommer hem. Annars kommer vi iväg alldeles för sent.
Jag: - Ok, alltså bara in o äta o sen sticka då?
Han: - Ja, precis
5 minuter senare stack han in till grannarna och åt middag. Jag förstår ingenting... o när han kom tillbaka så förstod han ingenting.

Igår kväll åkte vi ut en runda i skärgården tillsammans med min kusin och hans familj. Det var helt underbart väder och jag njöt av varje sekund. Vi åkte ut till en liten ö där vi grillade och myste. Kusinen och barnen badade medans vi kastade macka och mixtrade med kameran.
När det började skymma så åkte vi tillbaka och under hela båtfärden försökte jag att bara andas in den härliga havsdoften och njuta så mycket jag kunde. Jag älskar verkligen havet och jag har alltid haft en dröm att bo vid havet, med lite tur så kanske denna dröm uppfylls (håll tummarna för mig).
Jag har bestämt mig att försöka uppskatta min omgivning mer för att få ut mer av min vardag. Vem vet kanske är detta nyckeln till att inte vara så ledsen och deprimerad längre. Jag ska iaf ge det ett försök.

Här är det tyst som i graven, det är bara jag som jobbar på min avdelning. Ibland hör jag röster eller fotsteg längre bort i korridoren en skrivare som går igång, det är ett tecken på att det faktiskt är andra som jobbar på företaget. 
Regnet faller utanför, så egentligen spelar det ingen roll att min semester inte har börjat än. Om jag bara inte hade varit så ensam...

Ledsen förtvivlad och helt slut. Dagens övning är över eller också är det bara halvlek, jag vet inte riktigt... Hur kan man säga att man älskar en person och sen inte alls visa det? I mina ögon lyser det när jag träffar den person jag älskar, jag vill röra vid honom ha honom nära och hela tiden känna hans närvaro fysiskt eller psykiskt.
Känslan av att vara med ngn som säger att han älskar en men som inte visar det med sitt beteende eller ord är svår att uthärda. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, stanna eller gå??  Är det värt det??

Jag har inte använt denna blogg nu på ett tag. Vad kan jag säga.. livet förändras och vägen är inte alltid lika självklart rak som man kanske trodde från början. Att jag skulle hamna där jag är idag kan man inte tro när man läser mina tidgare inlägg.
När jag läste mina tidgare inlägg så kom jag på mig själv hur glad jag blev, vilket liv jag levde och vad kul jag hade. Det var jag som helt styrde o ställde för vad jag skulle göra och hur min framtid skulle se ut. Nu är vi två, och jag känner mig inte som den glada och spontana tjej jag en ggr var. Vad hände och var tog jag en högersväng där jag kanske egentligen skulle fortsatt rakt fram? 
Har jag gjort rätt val eller är jag helt ute och cyklar? Jag vet uppriktigt sagt inte! Vem är jag och vad är mina tankar, vad vill jag och håller jag fast vid saker för att jag inte tycker om att stänga ut saker från mitt liv? Är jag rädd för ngt eller funderar jag för mycket?
Förvirrad, ledsen och lite smått frustrerad är jag iaf...